Tänk vad jag är stolt över mig själv idag! Ja, naturligtvis över Marie också förstås. Vi förstod allt han sa i går kväll ,Cesar Millan ,hundexperten från USA. Det var en enormt underhållande afton må jag säga. Att en ensam Mexican på scen kan vara så rolig .Vi fick se filmer från hans barndom och från hundcentret i USA.Cesars illustrationer på hur vi människor beter oss mot våra hundar var helt oslagbart.Vi behandlar dom som små bebisar.Helt fel!Hovet i Stockholm var smockat med folk. Men jag har ju förmånen att vara väninna med bokningsproffset Marie, så vi hade fått lyx -platser på "isen".
Naturligtvis var vi ju båda två i behov av en toalett när vi kom fram, efter 2 timmars bilåkande.
Det skulle rätt så snart visa sig vara ett lite större problem än vi trott att hitta en ledig toa där vi kunde lätta på "trycket". Köerna var enorma.
-Kolla där borta,sa Marie ,och pekade på en dörr längre ner i korridoren. -Där är det nästan tomt.
-Perfekt, svarade jag, och tog det långa benet före det korta.
Mycket riktigt så var det ingen kö just där. Vi traskade in och blev ganska snabbt varse om vårat misstag.
-Marie , viskade jag i hennes öra. -Vilka lustiga toaletter.-Varför hänger de på väggen helt öppet?
-Eh,viskade Marie tillbaka, jag tror att vi är på herrarnas.
Som tur var fanns det även 2 riktiga toaletter där inne med dörr. Snabbt smet vi in ,gjorde det vi skulle ,och sen snabbt ut igen.
Efter det var det dags att infinna sig på sina platser. I pausen var det dags igen för nästa pärs.
Marie skulle röka! Hur de ansvariga på hovet har tänkt kan jag inte svara på, men när över 100 personer ska ta sig ut till en liten inhägnad ruta samtidigt ,då är det trångt! Riktigt trångt! Jag blåhöll i Maries tröja.
-Tänk på att det är jag som har din biljett,flämtade jag fram samtidigt som två damer i den övre viktklassen pressade ihop mig.-Håll i bara,ropade Marie! -Vi är snart framme.
På något underligt vis kom vi ut till den lilla rutan.Det tog nog inte ens en minut innan jag började hosta.Ögonen sved och näsan började droppa.
-Jag måste gå in igen Marie,fick jag fram mellan hostattackerna.
-Jag väntar nere vid våra platser.
Det var lika svårt att ta sig tillbaka in igen som att ta sig ut. Men skam den som ger sig.Jag pressade och tryckte tills det sa PLOPP ,och jag snubblande flög in i lokalen igen.
När Marie var klar med att lapa i sig "frisk luft" gick vi ner och satte oss.
Andra halvan av seminariet var lika bra som första halvan.
KL.10 var det slut på det roliga och nu återstod bara hemresan. Det mina vänner var ett riktigt äventyr.
Men som man brukar säga: Den som väntar på något gått väntar aldrig för länge. Ge er till tåls. I morgon kommer den dråpliga historien om Lotta och Gustavs körning till Västerås. Med oss i baksätet!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar