Flygrädd?! Snarare panikslagen!!

Äntligen! I morgon kommer våran Sandra hem.Jag och Jesper ska åka ner till Skavsta och hämta henne.
Vi tänker åka dit i god tid före så vi får se när planet landar. Eller rättare sagt, Jesper vill se när planet landar.Själv så tänker jag blunda . Om jag tittar finns risken för ett svimmningsanfall eller panikartat utbrott.
Jag kan nämligen inte flyga.Ja, alltså i ett plan ,menar jag.Av någon outgrundlig anledning så får jag klaustrofobi ( heter det så?) när jag kommer in i ett flygplan. För ett par år sedan bestämdes det på min arbetsplats att vi skulle göra en resa tillsammans för att stärka gruppen och att ha lite trevligt ihop på neutral mark.Det blev en resa till England. Trodde jag ja.Det visade sig vid närmare efterforskning att det var en mellanlandning i England för att sen resa vidare till ön Guernsey. Med andra ord fyra flygresor sammanlagt.
-Jaha! sa jag till mina arbetskompisar, hur tänkte ni nu? -Jag är extremt flygrädd,ska ni veta.
De tittade bara på mig .Jag såg att de inte trodde på mig. Dagarna före avresan var fruktansvärd.Mardrömmarna avlöste varandra på nätterna. Jag drömde om hur planet störtade, terrorister och att jag satt på fel plan hem.Men dagen D kom oundvikligen närmare och till slut var den här.
Jag minns inte så mycket av resan till flygplatsen.Det kanske berodde på att jag höll andan så länge att jag fick syrebrist i hjärnan efter ett tag. Förresten så minns jag inte så mycket av flygplatsen heller för den delen.
När det var dags att stiga på flygplanet var det nära att jag sprang åt andra hållet, men tack och lov så hade jag min jobbarkompis Måd tryggt bredvid mig hela tiden. En riktig klippa , det är vad hon är ska ni veta.
Tårarna rann ner för mina kinder hela vägen till England,fast en man i besättningen,en lagom tjock man i sina bästa år, ( är lika med skitsnygg steward) gav mig vatten och pysslade om mig på bästa sätt.
Nåväl, jag tog mig fram och tillbaka till ön Guernsey med livet i behåll,även om jag funderade starkt på att strypa några barn som tjoade och var lyckliga när det var luftgropar vid ett tillfälle.
Väl hemkommen till Sverige och med fast mark under fötterna igen, lovade jag mig själv att aldrig mera flyga.
Och om jag nu skulle få den galna idèn att ge mig upp i ett plan igen så måste jag nog ha Måd med mig annars går det inte!
Godnatt!