Oj vad tiden går fort!

Tänk vad tiden går fort. Jag tycker att det var igår som jag kom hem med Jesper i ett litet knyte.
Den lille bebisen som låg i min famn och var helt och hållet beroende av mig och sambon.
Alla vaknätter med kolikskrik, blöjbyten och amning.
Sen började han gå. Ramlade och slog sig, blev omplåstrad och tröstad. Första cykelturen.
Linda som gjorde allt som stod i hennes makt för att lära sin lillebror att cykla utan stödhjul.
Stående på vägen hemma ,ropandes :  -Trampa! Trampa! Trampa!
Jesper som under djup koncentration trampar som en galning och mumlar - Trampa ,trampa,trampa.
Första skoldagen.Spännande .Nya kompisar.
Och så kom alltså denna dag.Första gången med skolbussen.Jag stod i köksfönstret i dag och såg bussen
stanna uppe vid stora vägen. Dörren på bussen öppnades, och efter en stund kliver han ut.
Han går sakta hem på grusvägen, sparkar på en sten, stannar och tittar efter ödlor i diket.
- Nu kommer han! ropar jag till sambon som är i ett annat rum.
-Jag måste se, svarar sambon ,och kommer till fönstret.
Där står vi,båda två, med näsorna tryckta mot rutan och tittar på våran pojk som kommer gåendes efter vägen.
-Nej, säger sambon, vi har inga småbarn längre Bettan.
-Nej jag vet ,svarar jag och känner en liten tår i ögat.- Fy vad tiden går fort!
Om sambon också känner av stämmningen ,eller om han är förkyld ,är svårt att säga. Men nog kände vi båda två lite vemod i hjärtat, samtidigt som vi börjar komma in i en ny fas i livet.
Mellanstadiet,högstadiet,gymnasium,moppe, bil ja allt det har vi framför oss, Jesper ,sambon och jag!
Godnatt!