Träning? Nja, kanske senare!

Min gode vän Hanna (tillika arbetskamrat) ,dottern Linda och jag har köpt träningskort på Friskis och Svettis.Det var den lätta biten. Sen är det ju meningen att man ska träna också.Visst är det väl konstigt att man kan komma på så många ursäkter för att slippa. När man väl kommer dit och har gjort ett pass, så känner man sig så nyttig efteråt.Stolt går man därifrån i förhoppning om att nu har man kommit igång.Men ack,veckan efter är det likadant igen.Hanna är den av oss som är duktigast. Hon har i alla fall lyckats komma dit ett flertal gånger.
För 10 år sedan började jag ,vänninorna Marie och Tiina på danskurs. Egentligen var det inte en danskurs i den bemärkelsen utan mer ett träningspass med dans.Hipp hopp för tjejer över 35, hette kursen.
Det låter ju kul tänkte vi.Lite runda om mage och bak som vi var alla tre så lät det som perfekt motion.
Fram med joggingbyxor och en stor t-shirt och sen bar det av. Väl framme började vi skanna in de andra deltagarna. Jo då, de var också lite rundlätta. Perfekt.Underligt nog fanns det även en man med i gruppen.
Han kanske ska hjälpa till,resonerade vi. Undrar med vad?Kanske fläkta oss lite när vi fått upp ångan eller serva med vatten vid behov.Då kom våran "fröken". En brunbränd smal skönhet i 25-års åldern. Jisses, där sprack den illusionen. Den kroppen hade vi aldrig haft och skulle heller aldrig uppnå.
Hon dansade dessutom som en gud. Vi kämpade på och fick väl så småningom ihop något som liknade Hipp hopp. Kroppen blev det tyvärr ingen förändring av, men lite bättre flås fick vi till i alla fall.
Nu undrar ni kanske vad mannen hade för uppgift. Tänk att det fattade vi aldrig.Han var med på de första tre passen. Längst bak i lokalen stod han och smackade med munnen när vi böjde oss framåt, eller studsade runt så brösten hoppade.Något vatten eller någon fläkt såg vi inte till.Till slut sa våran "fröken"åt honom att betala anmälningsavgift eller ge sig av. Han gav sig av. Snåljåp.
Nu ska jag ta och sleva upp lite glass,sätta på tv.n och mysa med sambon.
Träningen får vänta ett tag till. :)
Godnatt!

För någon vecka sedan var Linda och Saga här. De brukar dyka upp när pappa Stefan jobbar kväll.
-Vad ska ni äta idag,undrar Linda .Jag vet ju att hon brukar ringa dom dagarna ,ändå svarar jag i telefonen.Jag lär mig aldrig.Suck.Bäst att dra till med något äckligt tänker jag och svarar-Blodpudding!
-Ha, säger hon,det vet jag att ni inte äter.- Vi kommer över. Och sen är friden slut.Jesper älskar att reta Saga.
-Jag hinner först till maten ,säger han och flinar. Saga blir galen och rusar skrikande ut i köket och greppar mat och stol.Sen blåhåller hon sin mat för att inte Jesper ska ta den.När hon sen sitter där,och ser stolt ut kommer Jesper in i köket.Man riktigt ser  hur tankeverksamheten gror under den ljusa kalufsen.
-Saga,säger han, nu ska jag ta bästa soffan. Samma resultat.Maten flyger,stolen välter ,när hon tjutandes rusar in i rummet för att erövra den bästa platsen i soffan.Jesper skrattar så han kiknar.
Och så där håller de på tills det är dags för Linda och Saga att röra sig hemåt.
Just den här kvällen kom "krisen "till Lindas enkla boning.
-Mamma nallen är borta!Det är KRIS!ringde hon och sa.-Du får lov att gå ut och titta om vi tappade den vid bilen när vi åkte iväg.En blick ut genom fönstret sa mig att det inte var en trevlig uppgift att gå ut i mörker och kyla för en nalles skull.Men nu vet jag ju hur viktig denna smutsiga lilla rara nalle är. Saga kan inte sova utan den.
Bara att dra på sig skor och jacka .Ut i mörkret med ficklampa i högsta hugg.Jisses vad jag letade.
Ingen nalle! Okej ,det var bara att gå in och ringa.
-Det finns ingen nalle ute på gården,sa jag till Linda i telefonen.
-Nej jag vet,svarade hon,den låg i kylskåpet.
-I vadå sa du!?Kylskåpet!-Hur i all sin dar har den hamnat där?undrade jag.
-Saga tyckte att nallen var för varm.Därför lade hon den i kylen ett tag,svarade Linda.
Ja se den ungen hon kan då allt. Mormors lilla sockertopp!
Godnatt!

Vårtecken i all ära, men någon måtta får det väl vara i alla fall!

Tänk vad man tycker att vintern är lång.Mörkt och kallt,snålblåst och en helsikes massa snöskottning.
Solen lyser med sin frånvaro och på morgonen ska diverse lager av kläder på innan man går ut.
Sen som ett under spricker himlen upp och solens varma strålar letar sig ner på marken. Ansiktet letar sig upp mot solen ,och man bara njuter. Något annat som är ett säkert vårtecken är naturligtvis alla dessa gulliga små fåglar som väcks till liv i solen.Kvittrande sjunger de sina drillar, och katterna sitter på gården och slår med svansen i förhoppning om att få sig ett skrovmål. Förra våren vaknade jag en morgon av ett underligt läte.Jag vill inte påstå att det var vackert direkt.Med en titt på klockan, som visade på 5, blev jag nyfiken och gick upp.Tro det om ni vill,men på tomten stod en trana. Den verkade ha tappat bort sina kompisar .
Med ett läte som skar genom ben och märg,skrek han(eller hon) förtvivlat. Stackarn ,tänkte jag. Men glad i hågen över att få se ett så säkert vårtecken ,gick jag och lade mig igen.Morgonen därpå vaknade jag åter- igen kl.5 av denna vackra varelse.Nu kanske jag inte direkt tyckte det var så kul att bli väckt i ottan igen, men med huvudet under kudden somnade jag så småningom om igen.
När denna procedur hade upprepats flera dagar i rad började mitt humör att tryta.
-Hör inte du när tranan skriker här ute på morgonen? frågade jag sambon.
-Tranan?svarade sambon förvånat.-Nej det har jag inte.
Nej det var ju väntat. Han kan ju sova sig igenom en jordbävning.Inte heller våran rare lille gosse vaknade
av detta förunderliga djurs läte.
-Hur vore det om ni gjorde skäl för kattmaten jag ger er och börjar jaga bort fågeln på morgonen,sa jag till katterna. De tittade på mig med en blick som sa :-Är du inte klok matte.Har du sett storleken på näbben, eller?
När den sjätte morgonen nalkades och jag än en gång vaknade med ett ryck av det hemska skriket gick jag i taket. En snabb blick på sambon, som sov som en stock,beslöt jag mig för att ta itu med problemet själv.
På lätta fötter tassade jag fram till fönstret. Jo där stod åbäket.-Nu ska jag skrämma bort dig för alltid ,sa jag tyst för mig själv.Kvällen före hade jag nämligen lagt fram en massa diverse attrialjer som kunde vara användbara.Försiktigt klädde jag på mig en stor jacka,en barnmössa med öron,stora stövlar och i handen greppade jag ett paraply. Nu jäk....ar ska han få.
Med ett skrik for jag ut genom dörren,fällde upp paraplyet,viftade och sprang...rakt på en kabel som låg tvärs över gården. Jag ramlade,tappade ena stöveln,paraplyet flög högt upp i luften och landade  rakt på katterna som fridfullt solade sig på gården.Tranan blev livrädd. Likt ett Viggenflygplan lyfte han och försvann.
Kvar på gården låg jag.Blåslagen och mörbultad. Katterna försvann lika fort som en avlöning.Jag tittade upp och genom köksfönstret ser jag sambon och lilleman. Förvånat tittade de på mig.
-Kom in och lägg dig igen, sa sambon, vi hinner sova ett tag till. Jag plockade ihop mina saker och gick in.
Följande morgon var det tyst ute.Tranan hade gett upp. Likaså katterna som inte hade ett gott öga till matte på flera dagar. Men vad gör väl det. Friden var återställd .
Godnatt!

Hoppande virke!

På tv nu för tiden finns det massor av olika byggprogram.Alla möjliga modeller.Arga snickaren,bygglov,Ernst mfl. Det ser ju så lätt ut när dom jobbar. En altan kastar man ihop på några dagar. Tapetsera kan tydligen vilken barnunge som helst.En annan vill ju naturligtvis inte vara sämre ,så jag bestämde mig för att bygga en trapp till övervåningen.Oj, vad jag måttade och skrev.Sambon såg lite tveksam ut ,men snäll som han är lät han mig hålla på.
-Linda, sa jag i telefonen, du måste följa med mig och köpa virke.
-Virke till vadå? undrade hon.
-Jag ska bygga en ny trapp till övervåningen ,sa jag stolt.
-Är du helt säker på det? Det låter inte så lätt, svarade hon tveksamt.
-Jajamensan,svarade jag tvärsäkert, jag kommer om 10 min.
Sagt och gjort. Ut och koppla på släpkärran, hämta Linda och sen iväg till byggvaruhuset.Drive in ,stod det på väggen när vi kom fram.
-Där måste det vara ,sa jag, vi åker in där. Väl inne i den stora hallen började letandet efter rätt virke.
-Det är väldigt långa plankor mamma,sa Linda medans vi försökte surra fast virket på kärran.
-Äh,det går bra det här ,svarade jag,betalade och åkte iväg.
Vi kom inte vidare värst långt förrän jag märkte att plankorna började glida bakåt.
-Mamma,sa Linda ,inte för att jag vill stressa upp dig men snart får bilen bakom våra plankor i motorhuven.
-Och jag tror inte han kommer att uppskatta det.
-Hitta för bövelen en avfart åt mig unge! skrek jag  -Nu är goda råd dyra!!!
Efter en evighet hittade vi en avfart och kunde stanna och gå ur för att titta på eländet. En snäll äldre man hade vägarna förbi. Han stannade och begrundade vårat bekymmer.
- Vill ni ha hjälp? undrade han. Om vi vill ha hjälp! Ser inte gubben att vi är desperata. Med de dåliga spännband vi hade gjorde mannen det bästa han kunde.
-Om jag var er skulle jag åka på småvägar hem,sa han,för det sitter inte så bra. Vi tackade för hjälpen och styrde kosan hemåt.En resa som i vanliga fall tar 20 min. tog flera timmar. Vi stannade ideligen och surrade om lasten.När vi väl var hemma var jag så less på att bygga någonting överhuvudtaget så jag släppte bara av 
virket på gården och gick in. Ett litet leende på sambons läppar gjorde mig ännu mera sur.
-Ska du inte bygga någon trapp? undrade han. Jag grymtade lite argt och sa att han kunde göra precis vad han ville med skiten.
På kvällen satt vi i soffan och i köket sprakade en hemtrevlig brasa.
- Vad bra att du tog hem lite ved åt oss, sa sambon. Själv kurade jag ner mig under filten och surade.
Godnatt!

Mörkrädd!

Jag har alltid varit mörkrädd.Ändå var skräckfilmer och övernaturliga händelser min stora passion som ung.
När vi flyttade ut hit på landet till min käre sambo,visade det sig att han hade en djurkyrkogård bakom stallet.
Den undvek jag i största möjliga mån.Ni som sett filmen djyrkyrkogården(det stavas så ) förstår vad jag menar.
Naturligtvis skulle vi ha  hästar nu när vi bodde på landet. Och det var väl kul för alla inblandade,utom mig.
Jag var ju tvungen att gå ut varje kväll och sköta om dom. När hösten kom och mörkret lade sig över gården, grenar som fladdrade och slog mot tak och fönster, då var det jag som fick dra på stövlar och jacka.
Ut i mörkret,kylan och blåsten. Överallt var det skuggor som fladdrade och skrämde mig halvt fördärvad.Så även denna kväll.När klockan närmade sig åtta var det dags.
-Okej,sa jag, nu går jag ut. Ingen av de andra i familjen gjorde ens en antydan till erbjudande att byta med mig.-Jag sa att jag går ut nu,sa jag lite högre men ingen reaktion.På den tiden bodde även mellandottern Sandra hemma.Men en lat tonåring var inget att hoppas på.
Jag tog en ficklampa i handen och begav mig ut i mörkret. Hu, vad det kändes ruggigt. Jag tyckte att det var någon bakom mig.Jag sneglade på djurkyrkogården.Nog tyckte jag allt att det rörde sig i buskarna där borta.
Fort in i stallet. Igen med dörren. Väl inne kändes det bättre.När allt var klart släckte jag lampan i stallet och gick ut.
På gården framför huset stod min bil. En snabb blick på den innan jag skulle gå in fick mig att börja rysa.
Ett vitt ansikte satt och stirrade på mig bakom ratten.Hjärtat stannade nästan.Jag måste sett fel.Men icke.
Det vita ansiktet stirrade på mig .Jäklar vad jag sprang. In genom dörren ,rusade in i vardagsrummet högröd i ansiktet och skrek -Det sitter en våldnad i min bil!!! Det blev tyst i rummet.Sambon stirrade på mig .
-Vad gjorde det sa du? undrade han, med en blick som sa mig att han trodde jag blivit tokig.
-Det sitter ett spöke i min bil! skrek jag igen.- Du får gå ut och kolla!
Med en suck reste sig min käre sambo och gick ut.Han var borta en bra stund och jag var övertygad om att någon våldnad eller så slitit honom i stycken.Vem ringer man då?tänkte jag.Polisen tar sig väl inte an ett sådant här fall.Rätt var det var så öppnades dörren och in kom sambon. Hel och hållen.
-Vad var det för något? frågade jag med nervös röst.Sambon tittade på mig och sa:
-En dryg tonåring som ville prata ifred i mobiltelefonen. -Därav satt hon i din bil.
Behöver jag säga att det blev indragen månadspeng den gången.Skrämma slag på sin mamma kostar! :)
Godnatt!

Lyckoslanten!

När jag var liten var jag ofta hos min mormor.På den tiden fanns inte dagmammor och dagis.Mormor bodde i en villa med stor trädgård.Jag fullkomligt älskade att klättra i de stora äppelträden, plocka färska hallon ,krusbär och vinbär. Mormors mat gick absolut inte av för hackor. Vanlig husmanskost.Sås och potatis, det var grejer det. Hon hade en stor altan där jag låg i hammocken och lyssnade på radion. Skivor till kaffet, frukostklubben och sommar sommar ,var de program som fanns på den tiden. Före reklamradions tid.(Oj nu förstår nog alla hur gammal jag är.) På kvällarna satt vi framför tv:n och tittade på amerikanska långfilmer.
Varje kväll somnade mormor,och när jag påpekade detta för henne sa hon: -Nej jag sover inte.Jag blundar och lyssnar.Nöjd med det svaret fortsatte jag titta på tv och mormor snarkade. När jag blev äldre uppdagades naturligtvis sanningen. Hon kunde ju inte ett ord engelska, för sjutton gubbar!
Något annat som mormor gjorde var att hon läste böcker för mig.
Bla. boken om en flicka som kommer bort från sina föräldrar.Det var en otroligt spännande berättelse, men tyvärr fick jag aldrig någon kläm på hur den slutade.Varje gång vi kom fram mot slutet av boken ,så
började mormor gråta. Tårarna sprutade och rösten stockade sig.
-Mormor jag hör inte, försökte jag klämma in mellan hennes snyftningar.Men hon noterade inte alls min vädjan .
Istället fortsatte hon "läsa" till sista raden, torkade tårarna, slog ihop boken och sa,
-Visst var den bra? -Nu går vi och lägger oss.
Ja,mormor den var bra. Men nog hade det varit kul om jag fått höra slutet. :)
Godnatt!

Jag lägger det på bordet!

Mormors lilla hjärtegull vaknade med hög feber och snuva idag.När jag pratar med mamma Linda i telefonen
hör jag hur hennes lilla späda röst har förvandlats till en grov whiskeybas.
Den här tiden på året härjar ju olika trevliga sjukdomar omkring oss. Så också den gången när mellandottern Sandra var runt 7-års åldern.Hennes dagmamma tillika min vännina hade bjudit in oss på lite fika.
Runt bordet satt alla dagbarn förväntansfulla över det goda som vankades.
Det bullades upp på bordet med kakor, glass och saft.
Barnen sken som solen i Karlstad allihop. Sandra sa inte så mycket ,vilket egentligen var ganska ovanligt,eftersom hon var en riktig vilde i vanliga fall.
Alla åt och stämningen var på topp.
Då, helt plötsligt kräks Sandra rakt ut över bordet. Dagbarnen flög upp från sina stolar, rusade runt som yra höns ,och jag som satt närmast hade bara  en lösning på problemet. Jag fångade allt i mina kupade händer.
-Jag tog det! Jag tog det! ropade jag till min vännina.Så där satt jag alltså. Nöjd med mig själv att jag lyckades rädda fikabrödet.
Men nu är det ju så,och det vet ju alla som någon gång råkat ut för denna dryga sjukdom,att det sällan stannar vid en uppkastning.
Utan förvarning kräks hon igen .
-Jag lägger det här! skriker jag och lägger allt på bordet i fin hög.Sen kastade jag mig fram för att fånga det nya .Behöver jag säga att jag missade.
Min vännnina skrattade så hon kiknade. Själv har jag väl haft roligare saker att skratta åt.
Jag tog Sandra på armen, tackade för oss och gick hem.Stora badskrubbet stod framför oss på schemat.
Nu får vi hoppas att lilla Saga piggar på sig snabbt så att hon kan komma hem till mormor och busa .
Kram på dig Saga!
Godnatt!

Testpilot!

I min Hot mail hittade jag en dag ett erbjudande om att bli testpilot.Nu tycker väl inte jag att just pilotyrket passar just mig som är så otroligt flygrädd. Hur hade de tänkt sig att det skulle gå till? Hur frestande det än låter, att få frottera sig bland snygga flygkaptener så måste jag nog tacka nej.Jag tror inte att passagerarna uppskattar min närvaro när planet startar och jag hysteriskt släpper spakarna och skrikande springer genom planet för att försöka ta mig ut.
För flera år sedan, när mina rara flickor var små, så åkte sambon och jag till Gran Canaria.
När planet satte fart började jag blunda.Sen blundade jag tills vi hade planat ut. Eftersom jag nu är så rädd så blir jag otroligt sur när de rara flygvärdinnorna går runt och säljer sprit och läsk. Fattar de inte att passagerarna så småningom behöver lätta på trycket. Och vad händer då? Jo ,alla springer som galningar till toan längst bak. Om nu alla ska stå och köa längst bak, hur blir det då med vikten fram?
Svetten rinner ner för min panna och jag ser hur planet får bakvikt. Efter en evighet är alla klara och sätter sig på sina platser igen .Jag kan andas ut. Trodde jag ja. Till min stora förvåning sprakar det till i högtalarna och en röst säger  -Mina damer och herrar nu är det fritt att komma fram och se hur vi har det i cockpit.
Och vad händer då! Jo,alla rusar fram i planet för att hinna först och jag känner att planet nästan tippar över framåt.När jag snällt men bestämt påpekar detta för en flygvärdinna ,ler hon och försäkrar dyrt och heligt att det absolut inte är någon fara.Men det har hon ju betalt för att säga. Så jag vet inte om jag riktigt ska tro på det. Med detta i starkt minne är det nog bäst att skriva tillbaka och tala om att testpilot inte är något för mig.
Men vid närmare läsning av mailet upptäcker jag att det handlar om PIZZA.
Jag ska få testa fryst pizza om jag bara skriver några rader efteråt om hur jag tyckte att den smakade.
Den var ju en annan femma.Klart jag nappade på det.Pizzan var jättegod, och bäst av allt ,den var GRATIS!
Godnatt!

Vardagsrummet återtaget!

I Måndags hade vi invigning av ett rum på övervåningen. I flera veckor har min käre sambo snickrat och byggt med dörren stängd.Ingen har fått tjuvkika på hur det skulle komma att se ut.Förutom Saga förstås.
Men hon är ju för liten och pluttig för att kunna skvallra.
I månader har vi varit förpassade till en liten 19 tums-tv i sovrummet.Soffan har ockuperats av spelande grabbar.
-Nu får det vara nog,sa sambon en dag ,och reste sig ur sängen där vi trängdes framför den lilla tv-rutan.
Sen for han iväg ut i pannrummet.Ut genom dörren flög hammare ,spik och såg om vart annat.
-Jag bygger ett spelrum däruppe,sa han när han kom in.Sen har bara kommit ner för att äta och sova.
-Ska du låta honom inreda rummet helt själv? undrade Linda en dag.
-Äh, låt honom hålla på så ändrar jag det om ett halvår,svarade jag.
Och nu så var det alltså klart! I rena Bygglovsandan fick vi gå upp för trappen med förbundna ögon.
-Ett, två, tre !!! nu får ni titta, utropade sambon.
Först blev det helt tyst.Varken Jesper eller jag fick fram ett ord.
-Men herregud ! utbrast jag.  -Hur kunde det bli så här? Jesper bara stod där bredvid mig med vidöppen mun och stirrade in i rummet.
Det var helt suveränt!Superbra!Allt i rummet matchade.Svart vitt och grönt. Hur snyggt som helst!
Så nu ligger vi här i varsin soffa igen om kvällarna och myser.
-Hör du ? frågade sambon.
-Nej vadå? undrade jag .
-Tystnaden,sa han och log.- Tystnaden!
Godnatt!

Dra in och putta upp!

Idag har min kära mor och jag varit i Stockholm.Vi tog tåget,denna magnifika uppfinning som gör att man kan lämna bilen hemma.Det vankas bröllop i Maj och nu var det dags för inköp av något snyggt.
Rätt snart kunde vi båda konstatera att vi inte hade de mått som krävdes runt stuss och bröst.
Oj ,vad vi letade.Gata upp och gata ner vandrade vi med beslutsamhet att hitta något som såg vackert ut även på oss.Efter 6 timmar var vi på väg att ge upp, men skam den som ger sig,vi fick till det.
Med lite dra-in-trosor och peta-upp-klämihop-bh så kommer kläderna att sitta som en smäck. Nöjda och belåtna traskade vi tillbaka till tåget och åkte hem.
Väl hemma så fick vi senaste uppdateringen av min käre far(som så vänligen hämtade oss på stationen)om Saga.
Eftersom ingen hade möjlighet att passa det lilla yrvädret medans Linda var inne hos tandläkaren så blev det han som drog den nitlotten.
- Gick det bra idag med Saga? undrade jag.-Kunde hon uppföra sig hos tandläkaren?
-Ja, svarade han lite trevande,det kanske beror på vem man frågar .-Hon pratade med alla.
-Sen gick hon in till Linda en stund och sen kom hon till mig i väntrummet och sen gick hon till Linda igen och sen...
-Stopp! avbröt jag, vi förstår.
-Sen när Linda var klar kom de ut båda två från undersökningsrummet . Saga hade fått ett munskydd av tandläkaren som hon stolt visade upp för alla.
Mamma och jag tittade på varandra .Var vi förvånade. Icke!
Godnatt!

Att svimma när man ser blod, är det ärftligt,eller??

Hittade ett recept idag på rabarberpaj. Det är gott. Men jag drog mig till minnes den gången för två år sedan när jag var hemma hos Linda för att hämta lite rabarber i deras plantering. De växer som ogräs högt upp mot "himmelen" som Saga brukar säga.Linda var inne med Saga och Jesper,och själv stolpade jag ut i rabatten.
-Ge mig en kniv, den vassaste du har ! ropade jag in till Linda.Kniven hon kom med hade fått Rambo att storskratta.
-Är det här det bästa du har ?frågade jag .-Ge mig en rejäl kniv.-Det behövs till dina monsterrabarber.
Då tog hon fram en kniv som absolut inte gick av för hackor.Glad i hågen började jag skära rabarberstjälkar så det stod härliga till. Men ,så hände det alltså.Jag slant med kniven,och lyckades skära ett djupt hack i fingret.Först gick det väl bra,men sen kom...blodet..!Jag kände susningarna i öronen och benen började skaka som asplöv.Bäst att ta sig in ,tänkte jag.På tomten bredvid satt grannarna och drack kaffe.Dom började titta så konstigt på mig.
-Äh, sa jag ,det är ingen fara.-Ett litet skärsår bara.Jag tror inte dom gick på det.
Väl inne ropade jag på Linda.Jag lade mig på golvet i vardagsrummet och väntade.Hon får nog ringa ambulans,tänkte jag,det blir nog minst 20 stygn och dropp.
När Linda kom in tvärnitade hon .
-Mamma,skrek hon ,det är blod på golvet!
-Ja det vet jag väl.Ring ambulans för sjutton! Jag förblöder ju. Med svaga ögon,för nu var nog slutet nära kände jag,tittade jag på Linda.Likblek.Och då menar jag LIKBLEK.Hon såg jättekonstig ut.
-Nä det går inte ,säger hon och lägger sig bredvid mig på golvet.
-Du kan väl inte gå och lägga dig här när din mamma håller på och dö fattar du väl,fräste jag åt henne.
-Jo,det går jättebra,svarade hon med svag röst.Och där låg vi.Bredvid varandra och väntade på hjälp.
När det gått en liten stund känner jag att någon stryker med en hand på min kind.Jag öppnade ögonen och såg en vacker liten ängel.Små ljusa änglalockar hängde ner efter hennes kinder .Jaha ,tänkte jag,då var slutet här nu då.
-Mommo.säger ängeln.
-Varför ligger ni här ? hör jag en bekant röst säga.Jag klipper med ögonen och ser min älskade son och mitt underbara barnbarn.
-Jag lever! utbrister jag .
-Än jag då?kraxar Linda.
-Ja du med! En snabb blick på fingret visar att det slutat blöda.På med plåster och livet känns toppen igen.
Rabarberpaj blev det inget av med den dagen,men en sak är jag rätt säker på.
Det är ärftligt att svimma när man ser lite blod :)
Godnatt!

Tandläkaren!

Härom veckan var jag på årlig kontroll hos tandläkaren.Det är ju en baggis, har inte haft hål på 15 år.
Som vanligt blev det röntgen först, sen in till min utomordentligt duktiga tandläkare.
-Har du börjat äta någon medicin? undrade hon.
-Nej,svarade jag .
-Du har 8 hål på gång,säger hon lugnt.
-8 hål!!Kan inte vara möjligt. Du har fått fel plåtar.Dom där tillhör nog damen i väntrummet där ute.
-Nej Elisabeth,svarade hon,jag är helt säker på att det här är dina plåtar.
-Det kan bli så här ibland att man får lite sämre med saliv i munnen och då ökar risken för hål.
-Men det finns en lösning på detta problem,nämligen 2 st tandskenor,lite sugtabletter så är saken klar.
Sen innan jag hann reagera kom sköterskan farande med 2 metallskedar där det skulle gjutas avtryck på mina vackra tänder.
En vecka senare var skenorna klara . Jag hämtade ut dom hos tandläkaren och gick därifrån några tusenlappar fattigare.Däremot såg damen som tog betalt ,väldigt glad ut .Undrar varför.
Väl hemma packade jag upp fluor,tandskenor och ett litet stoppur på handfatet.5 min. skulle de sitta fast på tänderna.Tyvärr läste jag bifogad packsedel innan jag började. Enligt den kunde man i princip dö,eller i alla fall få väldigt ont i magen om man råkade svälja lite gele.
En punkt som jag däremot gillade var kravet på att man skulle äta ordentligt före.Gelen tyckte inte om att vara ensam i magen ,ifall den skulle råka halka ner.En rejäl måltid intogs och sen började jag.
Att inte svälja på 5 min. skulle väl inte vara något problem. Jag har ju inget saliv.
Men där bedrog jag mig.Efter 1 min. rann saliven ur min mun värre än Niagarafallet.
Jag stoppade huvudet i handfatet och vägrade svälja en enda gång.
När 5min. gått tog jag ut skenorna ur munnen och sa till mig själv i spegeln,
-Det där fixade du bra Bettan!
Godnatt!

Körslaget!

I kväll börjar körslaget.Vilka som tävlar ikväll har jag inte koll på, men i förra omgången var Marie Picasso med och tävlade för Västerås. Vi följde spänt avsnitt efter avsnitt.Eftersom Marie P. är en person med massor av ideèr och bra körledarskap så gick Västerås vidare och vidare.
-Jag tycker att vi åker till Stockholm och är med i publiken och hejar på, sa jag en kväll.
-Ja, superkul , instämmde sonen Jesper och dotter Linda( som även denna dag lät oss ta del av hennes närvaro fast hon flyttat hemifrån för 5 år sedan).
Dagen därpå vid lunchen med min kära vännina Marie, berättade jag om min framtida resa till storstaden.
- Då vill Therese (Maries dotter) och jag också följa med, sa hon.Nu hade jag kanske inte tänkt att bjuda med dom ,men när hon så vackert påpekade hur svårt det är att hitta i Stockholm och att hon faktiskt är stolt ägare av en GPS, så var saken klar.Biljetterna bokades och förväntansfulla gav vi oss iväg.
-Var vill du ha GPS:en? undrade Marie när vi var på väg.
-Någonstans där du ser den bra,svarade jag.-Jag blir stressad när den tjatar om att :sväng höger om 200 m.
-Vadå 200m ??- Inte vet väl jag när det gått 200m.
Marie förstod att det var nog bäst att hon höll koll på grejerna själv.
Resan gick galant. Jag hittade hur bra som helst genom Enköping, Ekolsund mm.
När vi närmades oss storstaden påpekade jag att nu var det nog dags att damen i GPS:en visade oss vägen. Till en början gick det bra ,men när vi var mitt inne i smeten utbrister Marie:
-Batteriet tog slut!
-Vadå batteriet tog slut!? Min röst gick upp i falsett. Linda,Jesper och Therese höll andan i baksätet.
-Sväng där ,skrek Marie, och jag kastade om ratten in på en sidoväg.Med en lite argsint blick undrade jag hur detta hade gått till.Hade hon inte lovat mig en säker bilfärd genom Stockholm kanske.
Efter lite omvägar, många trevliga människor efter vägen som guidade oss ,så kom vi slutligen fram.
Till en stor hangar vid en hamn. Förvånade tittade vi på varandra .Var är den flashiga studion som vi förväntat oss?
Vi blev insläppta och där var den. Studion.Det var massor av kameror och på 10 min. hade Jesper bestämt sig för sitt framtida yrke. Nämligen kameraman.Före programmets början gick en studioman igenom med publiken när vi skulle klappa händerna, skrika och vifta med bandreoller.
Det var då jag upptäckte vilken kameraman som skulle filma publiken.
- Håll koll på den där snubben ,sa jag till dom andra.
-Då kommer vi med på tv. Programmet började. Och plötsligt var det "våran" kör som skulle sjunga.
Vi laddade, hade råkoll på killen med kameran,ställde oss upp och viftade ,hoppade .vinkade och tjoade.
Det hela var över på en sekund,men jag var rätt säker på att vi var med på bild.
- Vi tittar på reprisen imorgon ,sa jag stolt när det hela var slut och vi var på väg hem.
-Alla såg oss ,jag lovar!
På morgonen när vi vaknade visade det sig att sambon varit så förutseende att han spelat in programmet.
På med Dvd:n och spaningen började. Men va nu? Vi syntes inte någon stans.
-Jag kan köra inspelningen lite långsammare,tröstade sambon.Och då, där var vi .En tiondels sekund bara, men vi VAR MED. Allihop! Lite senare på dagen kom sambon med en bild i handen.
-Jag tänkte att ni ville ha bildbevis ,sa han. Nu var det väl inte världens tydligaste bild,men vad gör det .
Stolta tog vi kortet ,Jesper och jag ,och satte upp det på väggen. Vårat första tv-framträdande. STORT !
Godnatt!

Min kära vännina !

I nästan 20 år har jag haft den stora förmånen att vara vännina med Marie.
Nästan varje veckodag under dom åren har vi lunchat ihop.Oftast uträttar vi ärenden också.
Som den gången i vintras på Biltema. Det var super kallt ute så vi hade byltat på oss allsköns vinterkläder för att överleva. Problemet blir att det är förbenat varmt efter en stund inne i varuhuset. Man börjar öppna jackan, mössan åker av ,vantarna ner i fickan,men vad hjälper det. En tjock dunjacka värmer ju lika bra som en kamin.
Vi gick runt en stund och plockade på oss lite av varje.Sakta närmade vi oss kassan.Då kom chocken! Vilken kö! Och bara en kassa öppen.Men som dom laglydiga medborgare vi är, rättade vi in oss i ledet och började köa.Längst fram stod en äldre man och en medföljande dam. Dom började plocka upp småpengar för att betala. Det plockades med kronor och ören så det stod härliga till.
Vi började skruva på oss,vi i kön. Svetten började rinna i pannan ,och fötterna svällde upp av värmen i kängorna.
Då händer det något som fick oss alla i kön att rycka till. Marie kastar sig handlöst åt höger och skriker:
-PLÖTSLIGT HÄNDER DET!!!!
För en tiondels sekund stannar hela Biltema upp.Mannen och kvinnan längst fram slutar att plocka med sina småpengar. Det blir dödstyst i ledet.Sen börjar golvet vibrera.Det låter som en orkan håller på att dra fram genom affären.Från ingenstans kommer det kunder i full fart, och på en sekund är kön i nästa kassa lång och vacker.
Men vem står först i den nyöppnade kassan? Jo Marie så klart! Med ett leende som sträcker sig från den ena mungipan till den andra .
Själv får jag snällt vänta på min tur, och 10 min. senare är även jag klar i kassan.
Utanför affären står Marie ,blossande på en cigarett (jo, hon har såna tokigheter för sig ) och ser ut som hon har vunnit högsta vinsten.
-Jaså du kommer äntligen, säger hon flinande.-Nu ska jag gå och köpa en trisslott. Ska du med?
Jag tackar ,snällt men bestämt ,nej och beger mig till min bil. Ett nederlag per lunch får räcka :)
Godnatt!

Headset och nytt namn!

Idag tog jag fram detta "underbara" headsetet till ps3 igen.Solen sken in genom fönstret och gjorde mig på bra humör. Bäst att passa på tänkte jag, greppade telefonen och ringde upp supporten.
Det rasslade till i luren och en halvdålig telefonsvarare talade om att samtalet skulle kosta mig vanlig taxa plus 7.50 i min. Där kan jag säga att solen gick i moln. -Men ,sa rösten, vi har stängt för dagen.
Med en förväntansfull liten son bredvid mig hade jag inte hjärta att tala om att det inte skulle bli klart idag heller.
-Va sa dom? frågade han . -Lite av varje ,sa jag. Håll tyst nu så jag kommer ihåg hur man skulle göra. Nu gällde det att improvisera. Efter snabb titt i manualen började jag säga till min lille gosse vilka knappar han skulle trycka på. Döm om min förvåning när det helt plötsligt fungerade. Jesper hoppade upp och ner i soffan av lycka.
-Hur gjorde du? frågade sambon när han kom hem.
-Äh, det var hur enkelt som helst,ljög jag och höll fingrarna i kors bakom ryggen. Nu har husfriden infunnit sig och jag kan luta mig tillbaka,nöjd och belåten.

När jag talade om för mina två stora tjejer att deras mamma hade börjat blogga blev reaktionerna minst sagt olika.
Linda tyckte att det var super "skämmit"och Sandra tyckte att det var grymt.Jag bestämde mig för att bara prata med Sandra en stund så att Linda fick lugna sig lite.
Efter en stund hade hon hämtat sig från chocken och började vänja sig vid tanken .
-Vad heter den? undrade dom.
-Året runt med Fam.Berggren ,svarade jag. Det märktes direkt att det inte var godkänt.Lät väl tråkigt kan jag tro.Nu har jag vridit och vänt, tänkt och klurat. Och så kom jag på det!
Den blonderade mammans blogg! (Med glimten i ögat och mycket humor:)   )
Godnatt!
.

Förbaskade headset!

Igår fyllde minsta arvingen i barnaskaran 10 år. Det är stort. Tvåsiffrigt. Högst upp på önskelistan stod det headset till playstaion 3. Bara att hitta en affär som hade detta enastående headset ,som ingen normal ägare av ps3 kan vara utan, var inte lätt.Till slut fick jag tag på det sista ex. nere på stan.
-Är det svårt att koppla in ? var ju naturligtvis min fråga till den unge mannen bakom disken.
-Absolut inte ! försäkrade han. -Det går i prinicp av sig självt. Jo hej du !Efter flera timmar av läsning i manualer, flera samtal till vänner och bekanta så fungerade headsetet fortfarande inte. Jag gav upp. Idag ringde jag ner till den rare unge mannen som så säkert lovat mig att allt skulle gå så bra.
-Den fungerar inte, väste jag i luren. -Det var konstigt. Har du gjort som det stod att du skulle göra?
-Bara ungefär 15 gånger ,svarade jag. -Hm ,du ska få nummret till våran support så kan dom nog hjälpa dig.
I morgon ska jag ringa dit. Tills dess har jag gömt undan eländet ifall jag skulle få ett anfall och göra mig olycklig på detta förbaskade headset.
Linda och lilla Saga kom över en stund nu på kvällen.
-Har du fått igång.. började hon fråga när jag spände ögon i henne.
-Fråga inte om livet är dig kärt,sa jag.
-Okej.Vi kollar på bröllopsgrejer istället ,sa hon , det är roligare.Sagt och gjort .Fram med datorn och in på bröllopstorgets sida. Djupt försjunkna i färgteman ,servetter och blommor hör vi ett konstigt ljud någonstans i köket.Vi tittade på varann och sen på Saga. På golvet framför trappan till övervåningen står en tvåstegspall.
På något underligt vis har den lilla rara fröken finemang lyckats stoppa in huvudet mellan dom två trappstegen.
-Jag sitter fast mamma, viskar den lille raringen. På en sekund är vi framme hos henne båda två.Vi tittar på varann och funderar en stund om en såg kanske vore den bästa lösningen. Men nej, öronen ligger illa till vid en sågning.Vi vrider och vänder det stackars barnet ,men hon sitter fast.
-Jag försöker sära på trappstegen lite så drar du samtidigt ,säger jag till Linda som börjar se lite blek ut.
För det är ju klart att det inte är så kul med en unge som har en pall på huvudet i lekparken, och mössan passar inte så bra den heller.
Jag tog ett stadigt tag i steget med händer och fötter och PLUPP så lossnade hon.
Tårarna kom och öronen blev lite rödmosade. Efter ca. 2min . är gråten över och hon tittar på Linda med sina söta stora blå ögon och säger:
-Mamma nu är det din tur.
Som tur var gick inte Linda på det utan dom klädde på sig och åkte hem.
Undrar ni hur det gick för pallen? Den klarade sig utan skråmor.
Godnatt!

Ullared

Redan när den första säsongen av tv:serien Ullared visades började min dotter Linda tjata om att åka dit.
Själv var jag lite tveksam. Efter en titt på kartan så förstod jag att det skulle  bli en lååång resa.
-Vi har för dåliga bilar, sa jag till henne. Ingen reaktion. Istället satt hon med näsan över datorn och ögonen glittrade på henne när hon såg allt som gick att köpa.
-Men mamma ,sa hon, du ska ju köpa ny bil. Då kan vi väl åka?
-Men kära barn ,det dröjer länge innan jag köper ny bil. Veckan efter rasade min gamla bil och en ny införskaffades.
Sagt och gjort.Med karta och kompass gav vi oss iväg.Tidigt, närmare bestämt kl 4 på morgonen.
Resan tog 5 timmar och när vi väl var framme var vi ganska möra i rumpan och krumma i benen.
Parkeringen var full med bilar .Folk vallfärdade likt ett lämmeltåg mot ingången med sina kundvagnar.
Vi var naturligtvis inte sämre, utan greppade varsin vagn och rusade iväg.
Med på resan var även min mamma och min andra dotter Sandra.
-Det kan vara bra att ta med mormor, hade Linda förklarat när det stod klart att vi skulle åka.
-Varför det ?undrade jag .
-Jo, hon kan sitta på en bänk och passa våra vagnar, säger Linda och skiner som en sol.
- Jag har sett att dom gör så på tv.En handlar och den andra passar vagnarna.
Väl inne på varuhuset rycktes även jag med av denna köphysteri som man helt klart kunde se att alla andra där inne drabbats av.
Efter 3timmars springande , hade vi alla 4 lyckats få ihop en full kundvagn var.Nja,inte mormor kanske för hon hade ju mest vaktat våra vagnar.
Jag var helt slut och rasade ner på en bänk bredvid mormor där Linda hade placerat henne.
-Nu får det vara nog, flämtade jag.
-Samma här ,sa Sandra.Jag har ont i fötterna.Men var är Linda?
Efter en stund ser vi henne rusa förbi med röda kinder och snabba fötter.
Med gemensamma krafter lyckades vi till slut att få stopp på henne och kunde packa in oss i bilen .
Resan hem gick bra, och när jag stapplande tog mig fram och ner i sängen kunde jag bara konstatera en sak.
Ullared måste vara ett paradis för alla shopaholics.
Godnatt!

Nudisten.......

För några dagar sedan visade svt1en kortfilm om en ung kvinna som vägrade att bära några som helst kläder på kroppen.Till grannarnas stora förtret naturligtvis. Jag såg tyvärr inte filmen ,men fick den berättad för mig i efterhand. Tanken på denna flicka fick mig att börja fundera lite på mitt eget lilla barnbarn Saga 2år.
Hon är en underbar liten filur som också hatar kläder. Medan vi andra går runt inomhus på vintern med halsdukar virade 4 varv  runt halsen, tjocka raggsockor på fötterna och fingervantar, rusar hon runt spritt språngande naken och varm som en sommarvind.
Hennes mamma (Linda) berättade för mig att när dom härom kvällen kom hem efter ett besök hos bekanta,så sprang det lilla yrvädret in genom dörren ,sparkade av sig skorna ,slängde jackan på golvet och försvann.
Sen var det bara för mamma och pappa att följa spåret av byxor,trosor,blöja, tröja och strumpor för att slutligen hitta den lilla raringen sittandes framför tv:n med sin nalle i knät.
-Jag ÄLSKAR min nalle, säger hon och skiner som en sol.
Men än så länge behåller hon kläderna på när hon är bortbjuden.
Det tackar vi för! Puss Saga , mormor älskar dig :)

Att bli vuxen

Sandra fick igår sin egna första räkning.För oss andra tycks det väl inte så speciellt märkvärdigt,
men hon var stolt som en tupp (eller en höna).
Med lätta steg sprang hon upp för trapporna till sin lägenhet.
Sen tog hon kuvertet i handen, rätade på ryggen och sprättade upp det med stadiga fingrar.
Inuti låg en räkning från Folksam på 600 :-.
Min egna första räkning mamma,ringde hon imorse och berättade.
Jag kände mig så STOR, liksom vuxen förstår du mamma, sa hon.
Vad svarar man på det :)
Tids nog kommer hon nog att tröttna på alla fönsterkuvert men fram tills dess gläds vi med henne och önskar
LYCKA TILL !

Mitt nya projekt.

Nu har jag äntligen skaffat mig en blogg.
Få se nu om jag fattar hur man gör:)