Jaha! Då var det som sagt bara hemresan kvar efter en trevlig kväll i storstaden. Resan till Stockholm skedde i en väldigt stor och bekväm bil. Tyvärr är varken Marie eller jag ägare till detta fordon ,utan det är Gustav och Lotta som har den förmånen.Vilka är då det undrar ni väl förstås? Jo Lotta är Maries lillasyster och Gustav är mannen som fångade Lottas hjärta för ca. 10 år sedan. Tänk vad tiden går !
Eftersom vi alla fyra nu skulle ha samma slutdestination, nämligen Hovet, så passade det ju bra med en samåkning.Vi samlades hemma på deras stora gård och styrde sedan kosan mot Stockholm.Redan på vägen upp kunde jag ana en viss typ av övningskörningslektion från Lottas sida. Gustav den stackarn kryssade så gott han kunde mellan filerna och köerna medans Lotta vänligt påtalade hastighet och filbyte.Väl framme vid Hovet parkerade Gustav bilen i det intilliggande parkeringshuset.
Sen var det alltså dags för hemfärd.Vi traskade glada i hågen ner till den parkerade bilen och fick en smärre chock.Avgaserna låg som ett tjockt moln i parkeringshuset.Köerna ut var evighetslånga.I nästan en timme stod vi kö för utfärd. Det ända som var positivt med det var att maskinen vid utgången havererade så vi slapp betala parkeringsavgift.
-Nu åker vi efter min GPS, sa Lotta med bestämd röst när vi kommit ut på gatan.
-Nej, svarade Gustav, den där litar jag inte en minut på. -Jag hittar ändå, sa han och körde rakt fram istället för till höger som GPS:en ville.
-Nu blir det fel,konstaterade Lotta och satte fast GPS:en i fönstret fram. Men med en ängels tålamod styrde Gustav sitt fordon efter eget huvud. Ganska snart började vi misstänka allihop som satt i bilen att det kanske inte riktigt var rätt väg som hade valts. Kartan i GPS:en snurrade runt som en vettvilling för att försöka hitta rätta vägen hem. Marie och jag satt där i baksätet och tittade på maskinen i fönstret. En liten bil visade hur man skulle åka efter en rosa linje.
-Nu är jag ingen expert på GPS:er ,sa jag lite försiktigt i baksätet, men nu är det rosa ränder åt två håll. Ska det vara det? Det blev inget svar från framsätena ,utan mera ett grymtande från de båda.
Oj vad vi körde.Runt;runt,fram och tillbaka.
-Vi skulle ha haft en riktig papperskarta,sa jag.-En sån som man hade förr innan GPS:ens tid.-Eller vad tycker ni? Lottas svar var väl väntat(GPS:en tillhörde ju henne) och Marie höll med.
Men Gustav och jag var helt eniga.Förr körde man aldrig fel.Nej se en riktig papperskarta kan man lita på. Det var vi helt överens om,Gustav och jag.
-Hade vi åkt efter min GPS från början ,envisades Lotta, så hade vi varit hemma nu.-Så de så!!
När vi snurrat runt och fått se delar av Stockholm i kvällsljus(en del delar fick vi se flera gånger) så upptäckte vi att var tillbaka på exakt samma plats som vi startade på för ungefär en timme sen.
-Nu kör du efter min GPS Gustav,sa Lotta. Nu i en ton som sa oss alla i bilen att en mindre skilsmässa låg i luften.Gustav fick lov att göra som hon sa och hör och häpna : VI KOM HEM!
Men innan vi skildes åt på nattkröken för att var och en ta sig hem till sitt så konstaterade jag och Gustav i gemensam kör: -VI HADE ALDRIG ÅKT VILSE FRÅN BÖRJAN OM VI BARA HAFT EN RIKTIG PAPPERSKARTA TILL HANDS!!!!!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar