tisdag 20 september 2011

Sandras nya pojkvän Torsten!

Sandra är sjuk.På riktigt alltså.Hon har till och med legat på sjukhus i 14 dagar.Vad är då felet, kan man ju undra?Det är det väl ingen som riktigt vet, vad jag förstår. Inte ens doktorerna kan säga exakt vad felet är.
Det enda vi vet med säkerhet är att maten inte riktigt vill stanna kvar i magen.
När hon låg där i sin sjukhussäng,blek och svag, med droppställningen bredvid sig,då var hon inte så vidare värst kaxig.
-Mamma,sa hon med svag röst, har du träffat min nya pojkvän Torsten.
-Torsten? frågade jag förvånat.-Vad hände med Jocke?
-Äh! Han jobbar ju ,svarade hon.-Torsten han är hos mig HELA tiden.-Även på toa.
På toa? Där går väl gränsen i alla fall.Hon är ju sjuk ungen.Vad är det för karl som ränner efter henne in på toa till och med?
För ett ögonblick övervägde jag att rusa ut i korridoren och beordra alla manliga sjuksköterskor att rada upp sig för en grundlig utfrågning av mig.
Som tur var avbröt Sandra mina tankar och sa:-Torsten står ju här! Bredvid min säng, ser du väl!
Jaha ja, nu hade de pumpat i henne så mycket smärtstillande att hon började se i syne också.Ack ack ack!!
-Men lilla gumman ,sa jag så snällt och lugnt jag kunde.-Det står inte någon bredvid din säng.
Fast hon var så sjuk så drog hon på munnen och svarade:-Droppställningen mamma, droppställningen.
-Det är min nya trogna pojkvän.Viker inte en tum från min sida.-Det du mamma!
Suck! Humorn är det inget fel på i alla fall!
Men nu har hon kommit hem igen,och Torsten han fick stanna kvar på sjukhuset.
-Jag tog ut skilsmässa,sa hon.-Han var så klängig. -Jocke är mycket bättre, fast han är och jobbar ibland!
Godnatt!

måndag 19 september 2011

Se världen med ett barns ögon!

Mamma Linda och pappa Stefan passade i helgen på att ställa till med kalas.En trevlig liten tillställning med goda vänner som ville gratta Stefan på 30 års dagen.I alla fall för de som blev bjudna.Sambon och jag fick ingen inbjudan.Vi fick ett barnbarn.Tidigt på Lördagens morgon hämtade vi det lilla yrvädret för en dag vid husvagnen och förhoppningsvis någon fisk på kroken.
Hon var i sitt esse och for omkring vid vattenbrynet medan sambon och jag ropade:
-Nej Saga! Inte trampa i vattnet!-Nej,du får inte ta morfars fiskelåda.Osv osv.
Vid ett tillfälle hoppade en stor lax upp över vattenytan.Sambon som stod och mumsade i sig korv med bröd,rusade iväg till sitt kastspö för att snabbt kasta ut och fånga den enorma laxen därute.
-Men va är det här!?? utropade han med spöet i handen.
-Det sitter fast en unge i mitt drag!!!! -Nu missar jag fisken!!-Ta loss henne fort!!
Tyvärr satt kroken fast stenhårt i byxan.Det var bara att ta fram saxen.
Men inte var Saga ledsen för det inte. Nej då! Hon trallade på sin visa (sjörövarfabbe) samtidigt som hon plockade med lite pinnar och kottar.
Sambon däremot var väl mindre glad förstås.För att undvika mera ungar på kroken så tog jag med mig Saga på en liten promenad istället. På lagom avstånd från vattnet.
När man går så där i lugn och ro med ett litet barn och verkligen tar sig tid att se världen med ett barns ögon så upptäcker man en helt ny värld.
Saga hittade de mest underliga svampar, kottar,pinnar ,skalbaggar mm.
Allt var jättespännande.En stor sten såg ut som ett troll.En gran blev en koja att gömma sig under.
En stackars torr mask fick sova på ett löv. Och allt detta på lagom avstånd från morfars fiskespö.
Vi blev lite trötta i benen efter en stund.Ett ikullfallet trä blev en perfekt bänk för oss att vila på.
Där satt vi i solskenet Saga och jag.Hon trallade åter igen på sjörövarfabbes visa.
Hon lade sin lilla hand på min arm.
-Ska vi gå ta och gå till kiosken? frågade jag och reste mig upp.
-Ja! ropade hon.-Jag vill ha glass!-En sandwich!
Saga struttade före mig på stigen till bilen.Tänk vad ett litet barnbarn kan vara bra för själen.
Godnatt!