Väntetid? Ja men bara 6 timmar!

Jaha ja, då börjar den här dagen lida mot sitt slut. Än så länge är det lugnt, men i den här familjen kan man aldrig vara säker. Som sagt, igår var det lite turbulent ett slag. När vi vaknade i går morse berättade Linda att hon knappt sovit en blund på natten för handen värkte så mycket. Jag tog av hennes plåster och fick se ett väldigt infekterat sår.
-Jag svimmar jag svimmar,utropade Linda och vände bort blicken.
-Ja inte vill jag se i alla fall ,sa mormor och gick ut ur husvagnen.
Kvar blev lilla jag som inte hade något som helst val,för tvättas måste det. Jag satte igång med skrubben och Linda tjöt förstås. Då fick jag se det! Röda fina strimmor letade sig upp efter armen mot armvecket.
-Nä du,sa jag ,det här ser inte bra ut.-Du kanske har blodförgiftning.
-Absolut inte,svarade Linda.-Det är jättefint väder och jag är inte sjuk, så det så! Dagen gick och fram emot
eftermiddagen började vi packa ihop för hemfärd.Strimmorna på armen kröp högre och högre upp.
-När vi kommer till stan vill jag att du ringer till sjukan ,sa jag åt henne när vi satt och pustade en stund.
-Ja, det ska jag nog göra,svarade hon.-Har du sett blodförgiftning någon gång mamma?
-Eh, bara på Emil i lönneberga filmen,du vet när Alfred skar sig i fingret och Emil fick ta häst och vagn i snöstormen för att komma till doktorn,svarade jag.
-Samma här ,sa Linda.
Jag hann bara hem och in genom dörren när telefonen ringde.
-Jag måste in direkt till akuten mamma ,hörde jag Linda säga i luren. -Jag fick skäll av en syster som svarade för att vi inte åkt direkt. Oj då! Bäst att snabba sig nu,tänkte jag och kastade på mig en jacka och ett par skor.På akuten var det tjockt med folk. 6 timmars väntetid tyvärr,informerade en vänlig sjuksköterska oss i receptionen.Vi tittade på varandra och förstod att detta kommmer att bli en lång natt.
-Men, fortsatte hon ,vi kanske kan ordna en tid hos jourhavande så går det fortare. Det lät ju bra så vi satte oss i bilen och for iväg till nästa ställe .I väntrummet satt det en massa folk.De snörvlade och snorade.
-Typiskt! väste Linda, nu blir jag väl förkyld också! Efter en stund (lång stund) så tittade läkaren på såret.
-Kan vara brutet inuti, sa han medan han vände och vred på handen. Linda tuppade nästan av utav smärtan.
-Du får åka tillbaka till akuten och röntga handen,sa han till slut. Suck,bara att åka tillbaka igen då.
Det hade faktiskt minskat lite på folk i akutens väntrum när vi kom tillbaka dit. Efter röntgen och en ny doktors utlåtande slapp hon skena och bandage.En dunderkur med antibiotika sattes in och vi fick äntligen åka hem.
-Fy vad jag är trött,sa Linda och gäspade när vi satt i bilen på väg hem.-Tack för att du följde med och stannade kvar hela tiden mamma.
Jag tittade på henne, log och sa:-Jag är glad att jag slapp släpa ut en häst i snöstorm och spänna för en vagn mitt i natten i alla fall. Tack och lov för våren och en bra bil!
Godnatt!