I morse när vi skulle åka till skolan, hittade vi Daisy,våran katt, på trappen.Hon satt där och såg olycklig ut.Jesper satte sig bredvid henne och sa :-Mamma det är något fel på hennes framtass.
Jag böjde mig ner och lyfte upp katten i famnen.Ja det stämde.Tassen var både varm och svullen.
-Vi kan inte göra något nu ,sa jag, vi får ta itu med det när vi kommer hem sen. Daisy är en katt med maximal tur.
En dag kom hon hem och såg ut som en fotboll i ansiktet. Hon hade blivit biten av en orm.Det kan man väl inte kalla tur direkt, men turen ligger i att hon klarar sig hela tiden.Råttgift,instängd i en bil i en vecka,fast under huset,slagsmål mm.Vi köpte henne på en gård utanför Västerås för 10 år sedan. Jesper var nästan nyfödd, och Sandra var i 11års åldern.En morgon när Sandra åkt till skolan och det bara var Jesper och jag kvar hemma, skulle jag flytta på bilen.Jag hade precis ammat Jesper så han sov så skönt i sin säng.Bäst att passa på.Jag hoppade i skorna, tog bilnyckeln och gick ut. Med en varghonas hörsel stannade jag på trappen och lyssnade. Nej, inget barnskrik.En snabb titt in genom fönstret sa mig att allt var lugnt .Jesper sov så skönt.Jag gick iväg till bilen ,öppnade dörren och klev in. Stoppade in nyckeln i tändningslåset och vred om.Nästan direkt hörde jag ett skrikande,skärande ljud.Snabbt stängde jag av bilen och lyssnade.Hade Jesper vaknat? Då hör jag det igen.Skriket.Kattungen. Nu förstod jag vad som hänt. Katten hade krupit in under huven, och nu hade hon väl blivit en hög köttfärs!Jag kastade mig ur bilen, katten skrek förtvivlat under huven.Med tre stora kliv var jag uppe på trappen och in genom dörren.Med darrande händer ringde jag till sambon på jobbet.
-Katten är död! skrek jag och grät floder samtidigt.
-Vad säger du? -Vad har hänt, undrade sambon. Jag hasplade ur mig hela händelseförloppet och avslutade med:- Jag törs inte öppna huven.Du får komma hem och göra det nu!
-Men snälla Bettan ,sa sambon lugnt, jag är ju 30 mil hemifrån. Sätt dig ner så ringer jag farsan.
Efter vad som kändes som en evighet ,dök svärfar och sambons syster upp.Svärfar hade tagit med sig sin bössa.-Ifall vi måste göra oss av med katten ,sa han.Den kan ju vara svårt skadad. Nu grät jag ännu mera.
-Herregud, jag är ju en kattungemördare,sa jag högt för mig själv där jag stod i fönstret med Jesper på armen.Den lille stackaren hade naturligtvis vaknat av allt ståhej.
-Vi hittar ingen katt under huven,sa svärfar efter en stund.Bara katthår i fläkten.
De gick runt på tomten och började leta. Och där satt hon. Livs levande.Efter en grundlig undersökning kunde de bara konstatera att hon klarat sig undan med en bit borta på ena örat, och att hon var rejält tilltufsad.
Vilken lättnad!Den kvällen fick hon rostbiff och en stor skål gräddmjölk.Efter den måltiden stod magen i fyra hörn på henne, och hon slängde síg ner på trappen bredvid mig.Hon låg där stor tjock och plufsig, tittandes på mig med sina söta små ögon.Jag strök med handen över hennes päls och sa:
-Det där var nära! Riktigt nära!
Nu undrar ni kanske hur det gick med hennes tass idag? Jo, när vi kom hem så kom hon oss till mötes,lika pigg och glad som vanligt. Och tassen? Den var mirakulöst frisk igen!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar