Tänk vad man tycker att vintern är lång.Mörkt och kallt,snålblåst och en helsikes massa snöskottning.
Solen lyser med sin frånvaro och på morgonen ska diverse lager av kläder på innan man går ut.
Sen som ett under spricker himlen upp och solens varma strålar letar sig ner på marken. Ansiktet letar sig upp mot solen ,och man bara njuter. Något annat som är ett säkert vårtecken är naturligtvis alla dessa gulliga små fåglar som väcks till liv i solen.Kvittrande sjunger de sina drillar, och katterna sitter på gården och slår med svansen i förhoppning om att få sig ett skrovmål. Förra våren vaknade jag en morgon av ett underligt läte.Jag vill inte påstå att det var vackert direkt.Med en titt på klockan, som visade på 5, blev jag nyfiken och gick upp.Tro det om ni vill,men på tomten stod en trana. Den verkade ha tappat bort sina kompisar .
Med ett läte som skar genom ben och märg,skrek han(eller hon) förtvivlat. Stackarn ,tänkte jag. Men glad i hågen över att få se ett så säkert vårtecken ,gick jag och lade mig igen.Morgonen därpå vaknade jag åter- igen kl.5 av denna vackra varelse.Nu kanske jag inte direkt tyckte det var så kul att bli väckt i ottan igen, men med huvudet under kudden somnade jag så småningom om igen.
När denna procedur hade upprepats flera dagar i rad började mitt humör att tryta.
-Hör inte du när tranan skriker här ute på morgonen? frågade jag sambon.
-Tranan?svarade sambon förvånat.-Nej det har jag inte.
Nej det var ju väntat. Han kan ju sova sig igenom en jordbävning.Inte heller våran rare lille gosse vaknade
av detta förunderliga djurs läte.
-Hur vore det om ni gjorde skäl för kattmaten jag ger er och börjar jaga bort fågeln på morgonen,sa jag till katterna. De tittade på mig med en blick som sa :-Är du inte klok matte.Har du sett storleken på näbben, eller?
När den sjätte morgonen nalkades och jag än en gång vaknade med ett ryck av det hemska skriket gick jag i taket. En snabb blick på sambon, som sov som en stock,beslöt jag mig för att ta itu med problemet själv.
På lätta fötter tassade jag fram till fönstret. Jo där stod åbäket.-Nu ska jag skrämma bort dig för alltid ,sa jag tyst för mig själv.Kvällen före hade jag nämligen lagt fram en massa diverse attrialjer som kunde vara användbara.Försiktigt klädde jag på mig en stor jacka,en barnmössa med öron,stora stövlar och i handen greppade jag ett paraply. Nu jäk....ar ska han få.
Med ett skrik for jag ut genom dörren,fällde upp paraplyet,viftade och sprang...rakt på en kabel som låg tvärs över gården. Jag ramlade,tappade ena stöveln,paraplyet flög högt upp i luften och landade rakt på katterna som fridfullt solade sig på gården.Tranan blev livrädd. Likt ett Viggenflygplan lyfte han och försvann.
Kvar på gården låg jag.Blåslagen och mörbultad. Katterna försvann lika fort som en avlöning.Jag tittade upp och genom köksfönstret ser jag sambon och lilleman. Förvånat tittade de på mig.
-Kom in och lägg dig igen, sa sambon, vi hinner sova ett tag till. Jag plockade ihop mina saker och gick in.
Följande morgon var det tyst ute.Tranan hade gett upp. Likaså katterna som inte hade ett gott öga till matte på flera dagar. Men vad gör väl det. Friden var återställd .
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar