Körslaget!

I kväll börjar körslaget.Vilka som tävlar ikväll har jag inte koll på, men i förra omgången var Marie Picasso med och tävlade för Västerås. Vi följde spänt avsnitt efter avsnitt.Eftersom Marie P. är en person med massor av ideèr och bra körledarskap så gick Västerås vidare och vidare.
-Jag tycker att vi åker till Stockholm och är med i publiken och hejar på, sa jag en kväll.
-Ja, superkul , instämmde sonen Jesper och dotter Linda( som även denna dag lät oss ta del av hennes närvaro fast hon flyttat hemifrån för 5 år sedan).
Dagen därpå vid lunchen med min kära vännina Marie, berättade jag om min framtida resa till storstaden.
- Då vill Therese (Maries dotter) och jag också följa med, sa hon.Nu hade jag kanske inte tänkt att bjuda med dom ,men när hon så vackert påpekade hur svårt det är att hitta i Stockholm och att hon faktiskt är stolt ägare av en GPS, så var saken klar.Biljetterna bokades och förväntansfulla gav vi oss iväg.
-Var vill du ha GPS:en? undrade Marie när vi var på väg.
-Någonstans där du ser den bra,svarade jag.-Jag blir stressad när den tjatar om att :sväng höger om 200 m.
-Vadå 200m ??- Inte vet väl jag när det gått 200m.
Marie förstod att det var nog bäst att hon höll koll på grejerna själv.
Resan gick galant. Jag hittade hur bra som helst genom Enköping, Ekolsund mm.
När vi närmades oss storstaden påpekade jag att nu var det nog dags att damen i GPS:en visade oss vägen. Till en början gick det bra ,men när vi var mitt inne i smeten utbrister Marie:
-Batteriet tog slut!
-Vadå batteriet tog slut!? Min röst gick upp i falsett. Linda,Jesper och Therese höll andan i baksätet.
-Sväng där ,skrek Marie, och jag kastade om ratten in på en sidoväg.Med en lite argsint blick undrade jag hur detta hade gått till.Hade hon inte lovat mig en säker bilfärd genom Stockholm kanske.
Efter lite omvägar, många trevliga människor efter vägen som guidade oss ,så kom vi slutligen fram.
Till en stor hangar vid en hamn. Förvånade tittade vi på varandra .Var är den flashiga studion som vi förväntat oss?
Vi blev insläppta och där var den. Studion.Det var massor av kameror och på 10 min. hade Jesper bestämt sig för sitt framtida yrke. Nämligen kameraman.Före programmets början gick en studioman igenom med publiken när vi skulle klappa händerna, skrika och vifta med bandreoller.
Det var då jag upptäckte vilken kameraman som skulle filma publiken.
- Håll koll på den där snubben ,sa jag till dom andra.
-Då kommer vi med på tv. Programmet började. Och plötsligt var det "våran" kör som skulle sjunga.
Vi laddade, hade råkoll på killen med kameran,ställde oss upp och viftade ,hoppade .vinkade och tjoade.
Det hela var över på en sekund,men jag var rätt säker på att vi var med på bild.
- Vi tittar på reprisen imorgon ,sa jag stolt när det hela var slut och vi var på väg hem.
-Alla såg oss ,jag lovar!
På morgonen när vi vaknade visade det sig att sambon varit så förutseende att han spelat in programmet.
På med Dvd:n och spaningen började. Men va nu? Vi syntes inte någon stans.
-Jag kan köra inspelningen lite långsammare,tröstade sambon.Och då, där var vi .En tiondels sekund bara, men vi VAR MED. Allihop! Lite senare på dagen kom sambon med en bild i handen.
-Jag tänkte att ni ville ha bildbevis ,sa han. Nu var det väl inte världens tydligaste bild,men vad gör det .
Stolta tog vi kortet ,Jesper och jag ,och satte upp det på väggen. Vårat första tv-framträdande. STORT !
Godnatt!