Att svimma när man ser blod, är det ärftligt,eller??

Hittade ett recept idag på rabarberpaj. Det är gott. Men jag drog mig till minnes den gången för två år sedan när jag var hemma hos Linda för att hämta lite rabarber i deras plantering. De växer som ogräs högt upp mot "himmelen" som Saga brukar säga.Linda var inne med Saga och Jesper,och själv stolpade jag ut i rabatten.
-Ge mig en kniv, den vassaste du har ! ropade jag in till Linda.Kniven hon kom med hade fått Rambo att storskratta.
-Är det här det bästa du har ?frågade jag .-Ge mig en rejäl kniv.-Det behövs till dina monsterrabarber.
Då tog hon fram en kniv som absolut inte gick av för hackor.Glad i hågen började jag skära rabarberstjälkar så det stod härliga till. Men ,så hände det alltså.Jag slant med kniven,och lyckades skära ett djupt hack i fingret.Först gick det väl bra,men sen kom...blodet..!Jag kände susningarna i öronen och benen började skaka som asplöv.Bäst att ta sig in ,tänkte jag.På tomten bredvid satt grannarna och drack kaffe.Dom började titta så konstigt på mig.
-Äh, sa jag ,det är ingen fara.-Ett litet skärsår bara.Jag tror inte dom gick på det.
Väl inne ropade jag på Linda.Jag lade mig på golvet i vardagsrummet och väntade.Hon får nog ringa ambulans,tänkte jag,det blir nog minst 20 stygn och dropp.
När Linda kom in tvärnitade hon .
-Mamma,skrek hon ,det är blod på golvet!
-Ja det vet jag väl.Ring ambulans för sjutton! Jag förblöder ju. Med svaga ögon,för nu var nog slutet nära kände jag,tittade jag på Linda.Likblek.Och då menar jag LIKBLEK.Hon såg jättekonstig ut.
-Nä det går inte ,säger hon och lägger sig bredvid mig på golvet.
-Du kan väl inte gå och lägga dig här när din mamma håller på och dö fattar du väl,fräste jag åt henne.
-Jo,det går jättebra,svarade hon med svag röst.Och där låg vi.Bredvid varandra och väntade på hjälp.
När det gått en liten stund känner jag att någon stryker med en hand på min kind.Jag öppnade ögonen och såg en vacker liten ängel.Små ljusa änglalockar hängde ner efter hennes kinder .Jaha ,tänkte jag,då var slutet här nu då.
-Mommo.säger ängeln.
-Varför ligger ni här ? hör jag en bekant röst säga.Jag klipper med ögonen och ser min älskade son och mitt underbara barnbarn.
-Jag lever! utbrister jag .
-Än jag då?kraxar Linda.
-Ja du med! En snabb blick på fingret visar att det slutat blöda.På med plåster och livet känns toppen igen.
Rabarberpaj blev det inget av med den dagen,men en sak är jag rätt säker på.
Det är ärftligt att svimma när man ser lite blod :)
Godnatt!