Igår var jag med jobbet på en resa till Rosendahls slott och trädgård.Vi gör alltid en resa på våren för att avsluta terminen.Medelåldern är rätt hög på de damer och herrar som följer med.Gårdagen förflöt utan några större missöden som tur var. Värre var det för fyra år sedan när vi gjorde en resa till slottet inne i Stockholm.Några av våra damer som var med den gången hade svårt att gå så några ur personalen var med som extra "ben" till dessa underbara kvinnor.Jag fick mig tilldelat en dam som jag tog under armen och lotsade runt på slottet. Vi hade väldigt trevligt när vi gick runt och tittade på drottning Silvias klänningar.Efter en stund var det dags att ge sig av till det ställe i gamla stan där vi skulle intaga dagens eftermiddagskaffe.
Alla skulle gå i samlad trupp.
-Tar du täten ,frågade min chef.
-Det går bra det ,svarade jag och tog min tant under armen
-Men du är helt säker på att du vet vad vi ska göra? försäkrade sig chefen.
-Ja visst.-Ta det bara lugnt.-Läget är under kontroll.
I sakta mak började jag och damen att ta oss framåt. Det gick hur bra som helst, en stund.Hurt det gick till vet jag inte ,men när jag vände mig om för att försäkra mig om att alla var med fick jag en chock.
Inte en tant som jag kände igen på flera kilometers avstånd. Inte någon chef heller för den delen.
-Inte drabbas av panik nu, tänkte jag.-De måste vara i närheten, absolut i närheten.
Men icke sa nicke.Inte någonstans på vägen bakåt kunde jag urskilja ett enda ansikte som var bekant.
-Har vi tappat bort oss? undrade damen.-Jag kan inte se någon av de andra,fortsatte hon med orolig röst.
Nu började jag få lite små panik. Vad skulle jag göra med denna stackars dam helt ensam i Stockholm.
-Ingen fara! försökte jag intala både damen och mig själv.
Hur skulle jag göra? Jo ringa förstås! Att jag inte tänkte på det direkt.Upp med telefonen och fram med kontaktlistan. Men va nu?! Inte ett enda nummer till någon av de som var med på resan.
-Elisabeth, sa damen, jag börjar bli lite trött i benen. -Är du säker på att du vet var vi är?
Nu måste jag erkänna att jag inte lyssnade på henne, för min hjärna gick på högvarv. Kontoret! Jag ringer kontoret! -Sophia! ( Jag vände mig bort och viskade i luren)-Du måste ringa Christina och be henne ringa mig. Jag har gått vilse!
-Vilse! Du lyckas då med allt Bettan.-Jag ringer henne direkt.-Ta det lugnt bara!
Jag vände mig om igen till "min" dam.Hon såg rätt så trött ut.
-Nu går vi oss sätter oss här utanför glassbaren,sa jag och fick ner tanten på en bänk utanför en glassbar där de stod och gräddade strutar.Telefonen ringde och jag gick iväg en bit för att svara.
-Var är ni? Vi har letat överallt efter er! Stå still där ni är så kommer vi! Stå Still!!!!
Jag hann inte få en syl i vädret.Christina ,som hade ansvar för hela gruppen var väldigt upprörd i luren.
-Okej, jag sitter still på (Gatans namn som jag inte kommer ihåg nu).-Vi väntar här!
Efter en bra stund dök de andra upp.Vilken lycka att se dom komma efter vägen.
-Men Bettan,sa Christina när hon kom fram. -Du sitter ju utanför cafèt där vi ska fika.-Jag tyckte att du sa att du gått vilse.-Kom nu så går vi in och dricker kaffe,sa hon och föste in hela gänget genom dörren.
Kvar utanför stod jag. Ensam.
-Jag kanske är som djuren, tänkte jag.-Inbyggd GPS.-Hittar överallt fast jag inte visste det förut.
-Tänk vad jag är bra! Jag öppnade dörren och gick in på fiket.Därinne satt våra damer och herrar, skrattandes med kaffe kopparna i handen." Mina" rara tanter."Mina" roliga gubbar!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar