Förra veckan verkade alla människor i min närhet vara förkylda.Lilla Saga var hängig,Sandra klagade på feber och halsont.Så även Jesper.Den hesa rösten som han frambringade på morgonen när han vaknade,vittnade om hur han kommer att låta inom en snar framtid när målbrottet sätter in.
Själv kämpar jag på mot alla baciller med handsprit och genom att hålla andan så länge jag kan när någon nyser.Och hittills har jag lyckats hålla mig på benen.Och så tänkte jag förbli!
Trodde jag ja! Ikväll har halsen börjat göra sig påmind även på mig. När sambon kom hem beklagade jag mig och sa:
-Jag tror att jag är sjuk.-Ikväll kan jag nog inte laga mat.-I alla fall inte diska.-Det känner jag i benen.-De är så svaga,jag kan nog inte stå upp så länge förstår du!
Han tittade på mig, gick fram ,kände på min panna och sa:
-Kall! Du kan både laga mat och diska.Inga problem!
Okej då!Om jag kände efter så var det nog inte så farligt,trots allt.
Nu till kvällen slog jag igång datorn för att läsa lite på facebook. Men innan jag kom så långt hände något underligt.En bild med text kom fram på datorskärmen.Jag läste och blev så glad.Tänk att det äntligen var någon(eller något kanske jag ska säga) som förstod att jag var sjuk.Glad i hågen ropade jag ut till sambon som låg i soffan och kollade på tv:
-Älskling! Jag är ju sjuk! Det var ju det jag sa! Det står här på datorn att jag är utsatt för virusvarning!
Sambon suckade djupt. Skakade på huvudet och mumlade: -Jag ger upp!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar